Page 5 - recent works

HAVET GER OCH HAVET TAR

Det sägs att de gamla fiskarna i Stockholms skärgård inte ens kunde simma.
För dem var det inte så mycket fråga om en uppgivenhet som om en väl
förankrad och odramatisk livsvisdom. Att bli ett med havet var, när allt kom
omkring, inte mer hotfullt än att sluta sina dagar som landkrabba.
Jag tänker ibland på dessa skärgårdsfiskares till synes okomplicerade
livsfilosofi när jag står inför Ann Frösséns målningar av vredgade och
upprörda oceaner – mäktiga landskap som framstår som lika tidlöst
existentiella som naturligt inbäddade i romantikens idéer om det ofattbara
och det sublima. Som en av få kvinnliga konstnärer närmar hon sig
respektlöst denna maskulint inhägnade sfär.
Att nalkas vatten och hav är att försöka hejda något som aldrig står stilla
och Ann Frössén återkommer ofta till denna paradox: att på nära håll fånga
de ständiga havsrörelserna på duk. Konsthistoriskt står hon på stadig grund
med rottrådar ner i en lång och vittförgrenad nordeuropeisk romantisk
tradition med konstnärer som Caspar David Friedrich, William Turner och Emil
Nolde. För dessa dyrkare av vattnets element upphöjdes det omätliga havet
till en evighetssymbol av närmast religiösa mått. Mina tankar går även till
August Strindberg, vars upprivna och febriga havsmålningar från Stockholms
skärgård bildar en länk till spänningsfälten i hennes eget måleri ungefär
hundra år senare.
Men frågan kvarstår: Hur översätta Ann Frösséns fräsande vågkammar
och rastlöst framvräkande sjöar till ord? Hur hitta ett maritimt språk med
förmåga att omfatta nyanserna och schatteringarna i hennes måleri och de
livserfarenheter som gestaltas? I ett andetag tycker jag mig fånga orden
och begreppen, för att i nästa stund se dem glida ur händerna, omvandlas
och ta ny gestalt. Kanske måste man som Joseph Conrad bege sig till sjöss
för att med precision och på ett trovärdigt sätt nalka sig monsun- och
passadvindar. Ingen har som denne brittiske polskfödde havsnomad berättat
vad det vill säga att ensam möta ett rasande hav längst in i Hades.
Ett är obestridligt: Ann Frösséns närkamp med vattnet vittnar om ett mod

5