As long as I can remember a constant theme of Ann Frössén’s art has been water and the seas. But her creative work really centres on people even though they do not actually appear in her pictures of waves and white water. She laid the foundations of her visual imagery when attending the Academy of Fine Arts in Warsaw some thirty years ago. Warsaw is far from the sea and she spent her afternoons drawing from live models, many of whom had previously earned their living through prostitution.

This was during the dark cold-war days of the years 1986-1987 when the Communist generals were the unthreatened rulers of Poland. But this very different, adventurous and disquieting existence laid the foundations of her creative work; an artistic career that finds its starting point in the sea. The life-giving and life-threatening sea, the sea that connects and that separates, the sea that breeds hope but that is also treacherous; for Ann Frössén the sea is not fundamentally a metaphor.

Her thoughts are really of entirely concrete notions. Principally, perhaps, the importance of seas and the oceans to our survival during a time of climate change, melting icecaps, violent shifts in the weather, deadly tsunamis and what goes quietly on beneath the turbulent surface of the water in terms of pollution and overfishing. To this must be added the tragic developments in the Mediterranean which have taken the lives of innumerable people fleeing from wars and from terror to the south and east of Europe.

Mass deaths at sea are nothing new in history. During the 19th century millions of European emigrants and African slaves were shipped across the Atlantic Ocean often in unsuitable vessels. Many of them died during the voyage.

During the first half of the year 2016 alone more than 3’000 refugees drowned while crossing the Mediterranean; even more than in the same period of the previous year. One reason for this is the closure of the land crossing via the Balkans following political decisions made in answer to populist right-wing demagogues in Europe.

In country after country humanitarian concerns have been abandoned and “migrants” have been classed as security risks. In front of our own eyes we have witnessed how human life has been devalued, a crushing experience for many people. “If I could live my life again I would devote it to saving people on the high seas”, Ann Frössén claims.

In the meantime we can consider her art as a contribution to a more profound understanding of the oceans and their importance to us.

Michael Winiarski

 

ENDEAVOUR

Norrtälje konsthall 2016

Water and the oceans are favorite subjects for Ann Frössén
and she makes constant use of their symbolic power. She finds
her point of departure i personal experiences as well as
more universal insights.

Helén Hedensjö
Director, Norrtälje konsthall

Texterna är alla utdrag ur den fristående katalogen Endeavour,
Norrtälje konsthall.
ISBN 978-9-639-1645-8.

scroll to the right

 

 

< <

När havet löper amok

Oändliga vattenvidder omsluter oss och vågrörelsernas virvlar lockar oss ner i djupet. Ibland påminner brottsjöarna i Ann Frösséns målningar om trappsteg, men vi får inte fäste utan svävar strax ovanför den upprörda vattenytan. Skalan och det branta perspektivet får det att svindla.

Vi erbjuds inga smidiga flyktvägar och när vi vanemässigt famlar efter trygghet i bildens mitt ligger i stället fokus i en soldränkt diagonalrörelse högst upp i ett hörn – som om verket vore ett utsnitt av en ännu större målning.

Ann Frössén är inte marinmålare eller intresserad av att likt impressionisterna fånga ett dallrande ljusspel. Hon söker sig till bråddjupen för att gestalta känslor av vanmakt, rädsla och förtvivlan. Men i havet har hon också upptäckt en helande kraft. I sin storslagenhet bär det ett löfte om befrielse.

Som utpräglad minnesmålare använder hon inte fotografiska förlagor eller skisser. Färgerna blandas direkt på duken och utgångspunkten är ofta sammetsmjuka gråtoner som leder över till tunna hinnor av koboltblått, olivgrönt och mörkbrun umbra. Mättade svarta stråk ställs mot blixtrande titanvitt – det vitaste av vita.

I Night Mare har skymningen fallit och färgerna djupnat medan det i andra dukar kan vara tidigt på morgonen och paletten blek och utspädd. Vattenmassorna bildar ibland dramatiska veck, men kan också vara skira och föra tankarna till fint broderad spets. Andra gånger är de nästan släta.

Också Leonardo da Vinci fängslades av vattnets kolossala kraft och uppfann kanaler och pumpsystem för att hindra den fruktade floden Arno från att svämma över. Men han var också övertygad om att människan skulle fungera i vattnets element och konstruerade en för sin tid avancerad dykutrustning med andningsslangar och glasögon.

Men de sista åren i sitt liv kapitulerade han inför naturkrafterna och vattnet blir en projektionsyta för mörka tankar om förödelse och undergång. I teckningen En syndaflod kommer det explosiva vattnet att spränga alla fördämningar och dra med sig människor och hus ner i havet. I Hokusais träsnitt Under vågen utanför Kanagawa överraskar på motsvarande sätt en monstruös våg några bräckliga farkoster. Men i motsats till Ann Frösséns målningar är land i sikte. Fuji syns på avstånd och kommer att ge båtarna makternas skydd att klara den höga sjön.

Ann Frösséns målningar gestaltar en djärv inre resa, men blir också en påminnelse om oceanernas roll för vår överlevnad. Havet är källan till allt liv men när det vredgas och löper amok ställs existensen på spel med smälta glaciärer och tsunami. Så hotas exempelvis en liten låglänt önation som Tuvalu i Polynesien att sköljas bort.

Sophie Allgårdh

Afrodites återfödelse

I egenskap av kärlekens, skönhetens och lidelsens gudinna skildras Afrodite i grekisk och romersk mytologi som den främsta symbolen för åtrå och sexualitet. Myterna kring henne beskriver ett liv av mödosamma kärleksaffärer snarare än harmonisk monogami. Genom att kontrastera bilder som på samma gång är sköra och våldsamma ger Ann Frössén oss en modern skildring av Afrodite i sina verk The Sea is Close och The Green Sea. Om Afrodite föddes fram ur havets skum såsom legenden säger, så är det vi upplever i dessa verk det känsliga ögonblick då gudinnan börjar att ta form. Hon har nått strandkanten men har inte till fullo frigjort sig från havets grepp.

Från Venus från Milo till Sandro Botticellis Venus födelse och Niki de Saint Phalles yppiga Venusfigurer, har Afrodite varit en fängslande musa för konstnärer i århundraden. Vare sig hon avbildas i skulptur eller målning så återges Afrodite allt som oftast i nakenstudier med ett oskyldigt uttryck som står i kontrast till hennes förföriska dragningskraft. Hennes kurviga höfter och toppiga bröst är tänkta att uttrycka höjden av skönhet och de väcker en åtrå som Afrodite listigt använder till sin egen fördel. Trogen sitt ursprung är Afrodite som havet: bedräglig och pålitlig på samma gång. Det är den här komplexa dualiteteten, i myterna, människan och jorden själv, som Ann Frössén på ett magiskt sätt avslöjar i The Sea is Close och The Green Sea.

Genom vågorna som sväller och sjunker undan i dessa verk kan man skymta Afrodites drottninglika och feminina form stiga upp till ytan. De strukturerade stillbilderna andas, rör sig och pulserar men ändå är det vår egen fantasi som slutligen ger liv åt gudinnan. Genom denna subjektiva gestaltning återföds så Afrodite på tjugohundratalet.

Anne Klontz, curator, Head of Exhibitions Konstfack Stockholm

Creating Cool

Besatthet och nödvändighet är två utgångspunkter i Ann Frösséns konstnärskap. Det framstod klart redan första gången vi sågs för snart 30 år sedan under hennes utställning med måleri tillsammans med Katarina Frostensons dikter. Mötet inspirerade mig att vilja förstå världen med konstnärlig sensibilitet och lyhördhet, och därigenom komma i kontakt med mitt inre på djupet. Hon rör sig i spänningsfältet mellan vår inre värld och den yttre världens föränderliga strukturer. Dessa två världar blir lika påtagliga. Vågformer vecklas ut och in som i ett oavbrutet pågående andningsmantra. Tvärgående, speglande rörelser koreograferas över duken, och inte bara vatten utan också ljus strömmar ur Ann Frösséns målningar. Ibland slungas ljus fram över vattenytan, ibland bryts det sönder av ett upprört och rebelliskt hav som skapar osäkerhet kring ljusets verkliga källa. Mystiska bilder som samlar upp och fasthåller det som flyktigt drar förbi. Hos havsmästaren kan anas sublima fenomen som kvastfeningen, världens äldsta levande fiskart och det första djuret på land, vars skelettstruktur idag upprepas i människans händer och armar. Fram till 1938 trodde man att arten varit utdöd i 50 miljoner år, men då simmade plötsligt en sådan fisk upp ur djupet. Detta levande fossil påminner om att vi människor har en gemensam relation till havet, att vi kommer därifrån, och att vi själva är ojämnheter och sprickor i utvecklingen.

”Ångest är vår arvedel, och något personligt som var och en måste ta hand om”, säger Ann Frössén. När hon flyttade tillbaka till Stockholm efter konstakademistudierna i det dåvarande kommunistiska Warszawa drabbades hon av oro över masskonsumtionssamhället, vars konsekvenser snärjer människan i en självförvållad ekologisk katastrof. Då byggde hon upp en egen bildvärld med ett unikt vattenbildspråk. Havet hos Ann Frössén utgör en flykt, och ett rum av distanser snarare än mätande och ägande, för att referera till de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari.

Utställningens namn Endeavour (enveten strävan) var även namnet på Captain Cooks skepp med vilket han och hans sjömän ”upptäckte” och erövrade för 1700-talets européer helt främmande världar. Konstnären ger sig ut på okända hav men utan erövringsbegär. Snarare karakteriseras Ann Frösséns konstnärliga produktion av coolhet. Mitt i det råa och rebelliska havet finns en energi som behålls i det inre. Här går jag tillbaka till ordet cool i betydelsen fred, både som ett mentalt och ett samhälleligt tillstånd. Begreppet “cool”, nedtecknat under 1400-talet i Benin i Västafrika, användes för att beskriva hur någon, eller något, ”skänker besinning [cool] efter en period av medborgerliga stridigheter”. Någon som har den inre kraften att skapa besinning och eftertänksamhet över
en eld.

Paula von Seth

Vattnets nöjen och njutningar

Stockholms skärgård börjar längst ut på Djurgården, där Blockhusudden möter Östersjön. Det är den plats där Ann Frössén har sökt sig genom åren, för eftertanke och för kreativ inspiration. Med kamerans hjälp har konstnären fångat det flyktiga och det bottenlöst oändliga i vågorna, strömmarna och den lekande vattenytan.

Mitt på Blockhusudden, ligger Thielska Galleriet, som en uppstickare från det förra sekelskiftets konst och kulturliv. Konstsamlaren Ernest Thiel skrev i sina minnesanteckningar att han uppskattade att bada i Stockholms skärgård: ”De rena salta baden om somrarna vederkvickte både kroppsligen och själsligen.” Han ville alltid bada ensam, berättade barnbarnen. Badet är ett intimt möte mellan kropp och natur. Vattnets smekningar når kroppens alla skrymslen och vrår och kan frigöra begär och fantasier. Havsmotiven i symbolismens konst står för själsdjupen och den otämjda naturkraften som kunde vara en motvikt till storstadsmänniskans grubblerier.

Badkulturen kring år 1900 framhöll de goda effekterna av ett dopp i havet, stärkande och välgörande för både kropp och själ. Bad är fortfarande ett folknöje – det kan ibland vara svårt att föreställa sig att det vällustiga dopp som vi njuter av ändå äger rum i samma vatten som det våldsamma och hotfulla som tar liv och som förgiftats. Ann Frössén låter sig inte förledas av den guldglittrande och inbjudande ytans spegel, utan låter känslan och tanken flyta med och följa vattnets ständiga rörelser.

Patrik Steorn, Director Thielska Galleriet